I slutet av 1880-talet uppfanns grammofonen, en ljudmaskin som var till för att spela grammofonskivor. Det var Emile Berliner (1851-1929), en tyskfödd uppfinnare som år 1886 började experimentera med olika sätt att spela in ljud. År 1887 fick han patent på något han kallade en ”gramophone”. Från början var den tänkt att fungera som en leksak. Han startade dock ett företag som hette ”United States Gramophone Company” år 1894, där han började framställa grammofoner i större storlekar.

Grammofonen

Grammofonen presenterades först som en apparat som kunde spela upp den mänskliga rösten samt andra ljud, vilket inkluderade musik. Skivorna var gjorda av hårdplast, metall och andra material som var svåra att förstöra. De kunde enkelt dupliceras, vilket innebar att alla nya skivor lät likadant.

Det var den tidigare uppfinningen ”Leon Scott Phonautograph” som stod som modell för Berliners grammofon. Den hade uppfunnits fyrtio år tidigare och den förde in ljud som linjer på en cylinder i mässing. I grammofonen lagrades en människoröst på en metallplatta som hade ett tunt lager av etsningsyta, som sedan etsades fast genom att metallplattan fördes ner i en syrablandning.

De första grammofonerna drevs med mekanik. En fjäder spändes upp, vilket skedde med en vev som satt fast på maskinens utsida. När fjädern sträcktes drog den skivtallriken med sig. Denna började därefter att rotera. Ljuddosan, som också kallades pickup, lades ner med en stålnål mot skivan. Nålen satt fast vid ett membran vilket vibrerade och på så vis skapade ljud. Detta ljud gick ut i ett rör som ledde vidare till ett horn eller en tratt, vilket i sin tur förstärkte ljudet. Denna typ av grammofon benämndes trattgrammofon.

De tidigaste grammofonerna var uppbyggda med en konformad tratt, denna design fick sedan nya variationer. På 1910-talet påbörjades tillverkning av grammofoner där tratten togs bort och ersattes med en ljudlåda med dörrar framför, vilka användes för att reglera ljudnivån.